Nu är jag inne på fjärde Rivstartsveckan och på fredag inleds vecka fem. Det känns lite tyngre nu, jag har lite svårare med motivationen och får jobba mer med mig själv.
I går hade jag vilodag och idag fick jag verkligen ta i för att gå ner i källaren till min superfina CT. Väl där körde jag skiten ur mig själv. Jag misstänker träningsvärk imorgon.
Känslan nu nyduschad i myskläder i soffan med ett gott rött te är grym, men varför ska det sitta sååå långt inne? Det är ju för MIN skull jag gör det, det borde ju ändå vara viktigt och priorieterat. Ibland begriper jag mig inte på mig själv.
Jag är så livrädd för att inte gå ner i vikt så det är snudd på jobbigt. Jag äter 1200kcal eller mindre nu och har gjort det i tre veckor. Jag äter inte godis och fika för mina kcal, jag undviker ris, potatis, pasta, vitt bröd men utesluter det inte. Jag vet inte riktigt vad mer jag kan göra för att uppnå bättre resultat. Träna ännu mer är förstås ett alternativ, men jag är ju så lat och tränar nu mer än vad jag gjort de senaste tjugo åren. Det är sjutton år sen jag var normalviktig, det är en lång tid som gått sedan dess. Det är under den tiden jag format den kropp som sitter utanpå mig. Jag förstår rent intelligensmässigt att det tar länge att ändra mönster, att kroppen i perioder "inte släpper i från sig" osv, men känslan när vågen inte visar vad jag vill är inte att träna mer och äta mindre. Känslan som kommer är att det inte är någon idé, att jag ska misslyckas hur som helst, att det är skitsamma om jag är tjock.
Det gäller att få tyst på den inom mig som snackar så mycket skit!
Lättare sagt än gjort ibland...
Idag när jag förde in på runkeeper tog jag en skärmdump, den ser ut så här!

 

Tack för att du tar dig tid
att kommentera mitt inlägg :)