De senaste två månaderna har jag läst en del böcker. Ömsom vin ömsom vatten…

 Kajsa Ingermansson
 –Bara vanligt vatten
Den känns ljummen och inte nåt som jag inte kan lägga ifrån mig, men ändå vänder jag på blad efter blad. Utan att jag vet hur det gick till var den slut och det kändes som att den inte riktigt börjat. Den funkar i brist på annat, men inte mer än så…

Jo Nesbø
 –Huvudjägarna
De första kapitlerna är jag rent uttråkad och beklagar mig för sambon. Känner mig besviken för att den är så trist när jag förväntat mig så mycket. Men tro mig, den tar sig ordentligt och är riktigt spännande. Jag har alltid lite svårt för böcker/filmer då man förväntas heja på skurken. I det här fallet är det svårt att veta vem som är mest skurk. När du har tagit dig förbi den sega starten så är den stundtals så spännande att jag kommer på mig själv med att hålla andan.
Hur det än är så saknar jag ändå Harry Hole.

Ramona Fransson
-Dyrbar kärlek
-Iskall hämnd
-Mord i Skärhamn
-Lyckohjulet
-Mord under Tjörn Runt

Ramona Fransson var för mig ett helt nytt namn jag aldrig hört talas om mensom jag  ramlade över av en slump.
I första boken får man lära känna offerfamiljerna väldigt väl och kriminalarna är mer bakgrundsfigurer. Jag visste inte när jag öppnade bok två att det var samma kriminalare boken skulle handla om, men i följande böcker är det de som är huvudpersonerna.  Precis som i de gamla vanliga deckarna känns de som gamla bekanta i bok efter bok. Dessa böcker är lättlästa och flyter på, kan inte säga att de är speciellt spännande och det är lite invecklade familjeförhållanden och en aning långsökta lösningar emellanåt, men jag kommer ändå läsa om hon skriver fler böcker. Det är något som ändå driver framåt.
Varför det bara blir kursivt här när jag skriver har jag ingen aning om, men det är stört omöjligt att få det att bli vanlig skrift..

Mari Jungstedt
-Det fjärde offret

När jag stängde boken och lämnade Knutas och Gotland kände jag att jag genast vill att Mari skriver en till bok.
Jag har alltid trevligt i komissarie Knutas sällskap och så även den här gången i Maris nionde bok med Knutas, Karin och Johan.  Storyn känns skön, som vanligt med deckare som utspelas i små samhällen får man lov att sortera bort rimligheten att det sker så många mord på samma plats. Lite som om man ser ”Morden i Midsommer”. Men halllå Sandra, det är liksom inte på riktigt!
Jag tycker den här boken är absolut läsvärd och det kändes trist när den var slut.

 

 

Jens Lapidus
-Livet deluxe

Den här gången hade jag inte lika svårt att komma in i Lapidus ”slangspråk a’la Dogge Doggelito”. Första boken hade jag jättejobbigt med det, nu har jag vant mig en del.
 Gangsterlivet är inte glorifierat och det gillar jag. Som jag tidigare skrev tycker jag att det är en smula jobbigt att hålla på fel lag.
Språket är ändå det som gör boken, samtidigt stör slangen mig och ibland måste jag läsa två ggr för att förstå…
Sista boken i triologin, och helt klart den bästa.

 

Lars Kepler
-Paganinikontraktet
-Eldvittnet

 

När jag läste hypnotisören tyckte jag den var helt ok och en ganska bra bok. Men släng dig i väggen, den är inte i närheten efterföjlarna.
Paganinikontraktet var stundtals så spännade så jag tappade andan. Jag var tvungen att sträckläsa den, flyt i hela boken och när det var som mest spännande var kapitlet slut och nästa handlade såklart om de andra karaktärerna i boken. Jag hade nästan lust att bläddra fram till fortsättningen.
Joona Linna har en överraskande historia i eldvittnet och även den är massivt spännande och har flyt i sig från början till slut.
Kommer det fler böcker av författarduon så kommer jag alla gånger läsa med stor förväntan.
Köp köp köp!

 

Den svenska deckarduon Anders Roslund och Börge Hellström har skrivit sin sjätte bok och den kommer ut efter nyår, väntar med spänning på den. Jag har tyckt väldigt bra om deras tidigare böcker och har höga förväntningar på den här.
Vad jag förstått så är Edward med i även den här.. Längtar efter honom och att få höra honom tralla till Sivan.

Nu ska jag öppna första boken ”I de lugnaste vatten” av Viveca Steen. Återkommer kanske med tankar om den?!?

Well well
S

Av: CARLOS RUIZ ZAFÓN

Vindens skugga läste jag för några år sedan och tyckte att den var riktigt bra, även fast det inte riktigt går att säga vad som är bra. Den är liksom märklig på ett härligt sätt, en totalt uppslukande berättelse, gäckande, gåtfull, romantisk, mystisk och lockande utan att jag egentligen vet vad som driver mig vidare i boken. När den var slut så saknade jag den.


Av den enkla anledningen blev jag glad när jag såge en bok av samma författare, utan att tveka hade jag den med mig hem.

Änglens lek. Den är inte riktigt slut ännu, men fantastiskt så bra den är. Den är i samma stil som den förra boken, med samma fantastiska språk och om möjligt ännu mer mystisk, äventyrlig och underhållande.


Köp mina vänner, He ä ba köp! Som Stenmark skulle ha sagt.

Well well!
S

Isprinsessan, Predikanten och Stenhuggaren har jag läst av Camilla Läckbergs romaner, tre av sex hitills utkomna.
Så här i efterhand blandar jag litegrann i hop böckerna det beror på att huvudpersonerna är desamma.
Jag gillar att läsa serier där man lär känna karaktärerna och kan följa dem genom livets olika skeden. Och precis så är det med Camillas böcker. Språket är enkelt och lättsamt utan att bli i talspråk (för det gillar jag INTE).

Historierna är lagoma och jag drivs hela tiden framåt i böckerna och vill veta mer även om de inte hör kategorin "bok som inte går att lägga ifrån sig".

Innan jag gick över på Läckberg läste jag Håkan Nessers serie om komissarien Van Veeteren, det här är ganska samma typ bortsett från att karaktärerna Patrik och Erika är betydligt muntrare personligheter även sina mörkaste dagar VS Van Veeterens ständigt melankoliska sinnestämning.


Isprinsessan får tre Sandror av fem möjliga

 
Predikanten får två Sandror av fem möjliga

 
Stenhuggaren får tre Sandror av fem möjliga

Enligt hörsägen ska "Tyskungen " vara rikigt bra, men jag har en bok emellan innan jag kommer dit

Well well
S