Jag har alltid haft väldigt svårt att bibehålla min motivation i viktkampen. Det är just därför jag aldrig lyckats med viktkampen. Den här gången känns det såååå annorlunda. Jag har alltid gått ut 100% och lite till, men det är inte så länge motivationen och kraften har hållt i sig. Jag har absolut inte haft någon kraft, kunskap eller kunskap om hur jag ska hantera motgångar och "misslyckanden".
Nu i måndags när jag vägde mig var det inte kul att vågen visade plus. Hela den dagen var jobbig. Jag la massor av min energi på att älta detta, hur inte värt det är att sabotera för sig själv. Att jag minsann lärt mig något av detta osv... Mitt jävlaranamma kändes väääldigt avlägset.

Skillnaden nu och tidigare är jag inte ger upp, utan jag försöker direkt göra en handlingsplan för hur jag ska undvika att samma situationer uppstår igen. Det känns lite likt att vinna en oväntad vinst, det är enorm stort för mig att inte tänka saboterande tankar och bara skita i allt.
Jag är grymt stolt över att jag klarar att sätta mig över min sabotör . Min stora skräck är att jag ska tappa min motivation och kraft. För den som inte är eller har varit överviktig tror jag det är svårt att förstå hur prillig jag kan vara när det gäller allt som går att äta. Lika lite som jag kan förstå de som tycker det är kul med Bungy Jump.
Skräcken är iallafall att jag inte längre ska ha kraften, att det ska bli som det blivit miljarrrrders gånger tidigare. Att jag ska tappa all min kraft till kost och motion.

Något som blev väldigt tydligt för mig i går är att stor del av min kraft och motivation kommer från människor som jag inte vet vilka de är, som jag aldrig träffat och vissa har jag inte ens ett ansikte på.
Det finns så många fantastiska människor som delar med sig av sin viktkamp, både i med och motgångar. De är en av mina stora inspirationskällor!! Tack internet och tack alla som bloggar och hjälper mig att klara det här!
Ett tag har jag tyckt att jag ägnar så mkt av min fritid vid datorn, bloggar, tänk dig smal, viktprojekt och min egen blogg. Men när jag dragit ner på den tiden och igår surfade runt som jag brukar så kände jag direkt hur stärkt jag blir av att läsa om andra männsikor som göra samma sak som mig. Hur det känns tryggt och uppmuntrande att jag inte är ensam, långt ifrån.
En sak till som jag har skräck för är att misslyckas så att jag till slut måste göra en viktoperation, och det vill jag inte! Det är för övrigt inte ett alternativ eftersom jag kommer lyckas strålande med min livsstilsförändring!

Ikväll var jag och städade i min sunkstökiga källare, där uppdagades en kartong med "smalbyxor", jag tog upp sex par av de största smalbrallorna och alla utom ett par satt finfint. Det om något ger mig kraft och lust att fortsätta med det jag gör!

Ikväll var jag på en halvrask promenad med mina hundar. Jag har aldrig gått i koppel med min valp Fredrik som är fyra månader så jag tänkte att det var på tiden och gick promenaden i kvarteren här i byn med kopplade hundar, annars går jag aldrig i kvarteren och använder pinsamt sällan koppel på mina hundar. Så då blev det två flugor i en smäll, koppelträning för Fredde och en lightmotion för mig.

Dimma över ängen, kall luft på intågande..


Dagens intag:
Fr: 1½dl yoghurt
Mm: 2 koppar kaffe
Lu: Broccoli & ostsoppa a'la Felix
Mm: Kaffe, 1 finncrisp m 1 tsk leverpastej, 1 riskaka
Mi: 120g stekt spiralkorv, 2 stekta ägg, stekt lök
Tot: 1063 kcal
Motion: Halvfartspromenad 25 minuter

Well well!
S